Man kan verkligen inte lita på någon.
Och nej, detta skriver jag inte för att typ min pojkvän har gjort slut (som om jag har nån liksom, haha) eller för att min bästis har svikit mig eller nån annan skit.
Jag är inte riktigt arg eller sur på någon heller, det är svårt att förklara vad det är jag känner just nu.
Jag känner mig ganska ledsen. Jag känner mig också sviken på vissa sätt.
Jag går runt i mitt lilla liv och är den jag är och är helt okej nöjd med mig själv och alla runtom mig.
Jag tycker inte om alla som jag träffar varje dag, men det är som min engelskalärare alltid säger;
man behöver inte älska alla, men man måste respektera alla. Nu är det inte så att jag respekterar alla heller,
men jag går ju inte runt och tänker hattankar stund som stund. Jag lever med att de finns och de får göra vad de vill.
Men det kommer de dagar när vissa saker klarnar. Att inte alla gillar en. Att man inte hört precis allt som sagts om en. Man kan få panik när man inser detta, när man är som jag. Som har ett sånt enormt behov av att vara omtyckt av alla, tillräcklig i allas ögon.
Det är egentligen inte själva grejen i sig som gör skada, det är att man tror att någon är en viss person.
Men man har inte en aning om vad som döljer sig i folks hjärnor. Man kan inte styra över vad folk ska tycka om en.
Det är sant, vi kan vrida och vända femtioelva gånger på oss själva för att försöka vara perfekta och bra nog åt folk. Men om de ändå inte tycker att vi är perfekta? Vad ska vi göra då.
Är det värt att fortsätta leva? Är det okej att inte vara godkänd av alla? Eller ska man försöka lite till ,försöka vara som de tycker är bra?
Jag kom på mitt i allt depp att de som inte gillar mig för den jag är, far åt helvete med dem.
Jag har bestämt mig för att lämna all skit bakom mig och inte tänka mer på det.
Det låter klyshigt med "du är bra som du är", men det är en himla bra mening.
För den är sann. Och det är det inte mycket i världen som är. Sant alltså.
